Its Fucked Up

När jag skrev det tidigare inlägget var jag arg och ledsen. Social media och nyhetsrapportering knäckte mig. Det är inte roligt att följa vad som sker i världen eller ens ana vad som kanske pågår i kvarteret där vi bor. Vilka värderingar puttrar och pyr bakom fasaden i grannens hus?

Jag läser om en katt som blir sparkad till döds och sedan är det en hund som får ryggen knäckt av ett basebollträ. En familj hittar en sopsäck med kattungar i deras avfall och en djurättsorganisation rapporterar om rekordmånga sommarkatter. Jag kokar av avsky. Hjärtat krymper till en svart liten sten av hatångorna. 

Sedan läser jag nyheter om flyktingkrisen. Människor flyr för att överleva. Bilderna av barnen skär värst i sinnet. Bilderna förmedlar en verklighet som ord inte förmår. I kommentarerna står fruktansvärda saker. "Pappa Kurdi borde ha stannat i Turkiet för då skulle hans barn fortfarande ha varit i livet" skriver en person. En annan menar att gratis tandvård i Sverige skulle ha lockat familjen att komma hit. Nu känner jag hur det ryker giftgas ur mitt huvud. Vanligt förnuft och emotionell intelligens saknas helt i vissa aggressiva manskulturer och främlingsfientliga kretsar.  Deras dumheter applåderas av andra dumskallar. Deras kommentarer gillas och sprids lika snabbt som pest och kolera.

Jag scrollar genom flödet på facebook. Jag scrollar ganska snabbt eftersom jag vet att jag är ute på osäkert territorium. Jag känner att jag inte orkar med att se bilder på plågade djur.  Bilderna finns där eftersom jag stöder flera djurrättsorganisationer. Jag mår uselt när jag läser om lidandet djur utsätts för. Jag vet inte hur många gånger har jag delat namninsamlingar för stöd mot djurplågeri av skilda slag som ingen av mina facebookvänner skrivit under. Förmodligen tycker de precis som jag gör, att det är extremt jobbigt att se djur lida. Därför väljer de att inte se. På samma sätt väljer folk att ignorera att köttet de äter morgon, middag  och kväll, sju dagar i veckan, är ett djur som avlats, blivit gödd och dödats inom den grymma köttindustrin. Jag vet att folk väljer att blunda eftersom jag också blundade i många år.

Det osäkra territoriet börjar skaka men inte för att jag läser om fruktansvärda djurtransporter eller djurs hopplösa tillvaro på zoo. Det börjar krypa i skinnet när jag ser att en "vän" sprider rasistisk dynga. Jag följer trådarna och hamnar på facebooksidor hos personer som var mina kompisar i tonåren. Personer jag tappat kontakten med. Jag inser att det är personer som jag aldrig någonsin skulle vilja ha kontakt med igen. Därför sitter jag framför datorn i sorg och raseri och undrar var den goa rara människan tog vägen?
 

Kommentera gärna: