Eremitens Dilemma

Jag är 45 år men jag tycker inte om att säga hur gammal jag är, inte av fåfänga, utan därför att jag vet hur lätt människor skapar sig en uppfattning om vilken sorts person du är så fort de vet din ålder. Jag vill inte falla in i någons 45års-mall.

Jag tycker inte heller om att säga mitt namn trots att jag tycker om mitt namn.  Det är fint. Anastasia Theodoridoy. När jag skriver jobbansökningar är jag medveten om risken att min ansökan hamnar  oläst i papperskorgen på grund av mitt osvenska namn. En gång när jag beställde en tid hos tandläkaren suckade receptionisten högt när jag sa mitt namn och frågade snäsigt "Hur stavar man till det då?" och muttrade "Varför kan ingen ha ett normalt namn?"  

Sorgligt. Stackars dem som får det här bemötandet och dessutom bryter på ett annat språk. Eller vid andra tillfällen när jag presenterar mig kan det komma frågor som "Var är du född?" ,  "När lärde du dig svenska?" Det är ganska tjatigt. Svenska är mitt modersmål. Jag är född här och jo,  ...  jag har till och med läst Svenska på högskolan och har en gymnasielärarexamen i ämnet.
 

Jag är mer än min ålder och mitt namn har egentligen ingen betydelse.  Jag spelar äventyrsspel på Playstation och ser helst på spännande filmer. Jag älskar fantasy och sience fiction men min egen verklighet ska helst vara stillsam.

Jag håller avstånd. Jag tycker om att vara ensam  Jag tycker om att vara fri att göra det jag vill. Jag tycker om ord som vardag, lugn, dimma och ödslig. Johnny tycker att jag är en eremit men jag är nöjd med att vara som jag är. När jag var yngre var jag mer utåtriktad och umgicks mer med vänner trots att jag hellre ville mysa ensam hemma. Jag är öppen och samtidigt sluten. Jag har ett stort tålamod men det är inte obegränsat. Människor som hela tiden vill ta upp stor plats och vara i centrum tröttnar jag snabbt på. Varma människor med stort innehåll har självklart en plats i mitt hjärta. Men kanske inte i min kalender. Det är förstås eremitens dilemma. 

Etiketter: jag

Kommentera gärna: